Kan samhället erbjuda hjälp till misshandlade män?

I dagens Nerikes Allehanda. Finns en mycket intressant artikel om Mikael som vart slagen av sin kvinnliga Sambo i 25år.

 

”Mikael blir tyst. Sedan tar han ett djupt andetag och fortsätter.
- Min sambo kunde vara världens mest underbara mamma och kvinna, men när utbrotten kom blev hon en annan. Jag har funderat mycket på hur barnen påverkats av sin uppväxt. Att se sin mamma slå pappa.
Med åren började våldet riktas även mot barnen, oftast psykiskt, men även fysiskt. Mikael försökte undvika att lämna barnen ensamma med sin mamma, försökte finnas i närheten hela tiden.”

Men argast blir jag av Männen i kafferummet på jobbet. De driver och skrattar åt detta. Rädda att visa sig omanliga.

”Han berättar om hur misshandeln kunde gå till, försöker förklara varför han inte försvarade sig.
- Jag kan inte slå en kvinna, i stället försökte jag hålla henne fast. Så snart jag släppte greppet var hon över mig med närmast outtröttliga krafter. Hon sparkade, rev, drog mig i håret, knäade mig i skrevet, gick inte att stoppa. Ofta mitt framför barnen.”

Tja… vi vet ju vad som hade hänt med den där kvinnan om hon varit en man som slog sin fru. Då hade det inte varit en anonym artikel i en lokaltidning.

Det hade varit Högaffalr och facklor, dragandes till bödeln. Tacka gud för att vi kvinnojourer och genusutbildade socialarbetare.

Jämställdhet? Knappast…

När en kvinna slår en man är det okej.